Varför kan jag inte älska Doctor Who på samma sätt jag gjorde förut? Jag försöker verkligen med det mesta från att kognitivt sänka mina förväntningar till att ta reda på så mycket jag kan för att verkligen njuta av avsnitten. Julavsnittet bjöd på många fina stunder, men själva känslan var helt borta. Det speciella Je ne se qoui som gjorde Doctor Who till den starkaste av alla de TV-serier jag intar.

Kan man peppa mer? I think not!

Oh ja! Och det har släppts så många teasers inför denna. Doctor Who givetvis, vilken julspecial trodde ni jag tänkte på. Tyvärr är min skrivkramp såpass jobbig för närvarande att ni får tåla att jag lägger upp en mängd klipp istället för ordentliga recensioner och analyser.

Men men, vi drar igång med Doctor Who. Julspecialen visas sedvanligt den 25:e december på BBC One. Eller 26:e december i 720p för oss andra anglofiler. Titeln är The Doctor, the Widow and the Wardrobe som helt klart flörtar med Narnia. Supermysigt redan där säger jag! Manusförfattaren är Stephen Moffat, också det enligt tradition att huvudmanusförfattaren skriver specialavsnitten (duh!). Ingen Amy eller Rory i sikte, men väl två barn, en änka och en Bill Bailey. Och skymten av en episk skurk.

Först en prequel:

Om det är något jag egentligen borde hållt fast vid så är det min gamla vana att inta stora mängder The Daily Show och The Colbert Report. Det är ändå dem som gav mig chansen att vara Sveriges Radios egna satirexpert. Men jag har inte varit så duktig när det kommer till The Daily Show. Jag har sedan Rescue Me sände sitt sista avsnitt funderat lite på om jag kanske ska ta mig tillbaka till dem så jag gick försiktigt in på deras hemsida. Det var som att träffa en gammal vän; lite tafatt till en början men i det stora hela är saker sig lika. Jag såg på några avsnitt och börjar falla tillbaka till den gamla förkärlek jag en gång hade för Jon Stewart. Och så såg jag detta klipp och insåg att jag aldrig var förlorad och att The Daily Show fortfarande är bland det bästa som finns.
I klippet gör Jon Stewart en grej som han och teamet sällan gör; de tar det personligt. Detta är egentligen en liten grej de flippar på (menar alltså att de endast gör ett inslag om det, andra saker har de uppmärksammat i flera inslag i flertalet program). Jag ska göra lite mer research för det var inte länge sedan som Anthony Weiner, en demokratisk politiker, blev påkommen med att skicka bilder på sig själv i relativt naket tillstånd till medarbetare. Denna Weiner råkar vara Jon Stewarts gamla rumskamrat och den enda politiker som Stewart har sponsrat ekonomiskt. Spännande, spännande.

Det är inte alltid man får som man vill. Jag hade lite förtroende för att Red Riding Hood skulle vara det minsta bra men ack. Inte ens Gary Oldman kunde göra den till en värstingrulle. Men när jag skrev om den filmen så skrev jag också om mina förhoppningar om att iscensätta fler klassiska sagor och kanske göra dem lite mer häftiga. Mitt förslag var Hans och Greta och efter lite googlande upptäckte jag ett antal bilder där Andrew Garfield och Lily Cole spelar dessa två på några foton i Vogue Magazine med självaste Lady Gaga som häxan.

Efter lite mer googlande upptäckte jag att den visst kommer att filmatiseras med Jeremy Renner som Hans och Gemma Arterton sm Greta. Filmen, som kommer heta Hansel and Gretel: Witch Hunters, utspelar sig femton år efter deras traumatiska pepparkakeincident och Hans och Greta har blivit ett riktigt team när det kommer till häxdräpning. Tja… Låter lite småkul. Kanske kommer bli något. Premiär 2012.

 

En saga som kommer att få två nya filmer är Snövit. Båda filmerna kommer att berätta sagan från olika håll, men med samma premisser; Snövit ska bli facking kickass. Så långt från den Disneyprinsessa hon var vars enda superkrafter var förmågan att damma och kommunicera med gnagare. Båda två verkar svaja i kvalité men allra främst verkar Mirror, Mirror vara en enda smörja. Eller så är det trailern som inte gör den rättvisa. Julia Roberts är en bra skådespelerska men detta är dåligt och hon verkar inte ett dugg trovärdig som den sarkastiska drottningen. Nä, den blir nog inte den bästa.

 

 

Film nummer två leds av Kristen Stewart och jag måste erkänna att jag faktiskt tycker om den bleka skönheten som alltid rynkar på pannan och ser lite bajsnödig ut. Jag tycker att hon verkar cool och häftigt svår. I Snow White and the Huntsman tar hon på sig rollen som en Suckerpunch-Snövit. Charlize Theron ska spela rollen som den ondskefulla drottningen, och återigen tror jag att det är fel skådespelerska på fel plats. Hon är också riktigt bra, men verkar vara alldeles för mild i sin framtoning för att vidta sådana åtgärder för hennes fåfängas skull.

 

 

Nu fnyser ni kanske och säger ”Men Karin gör det bättre själv då!” och det kan jag såklart inte. Men jag kan tipsa om någon som kan göra det bättre. Det räcker med två ord så har ni den personen som kan väga upp den sämsta filmen: Tilda friggin’ Swinton. Hon hade räddat dessa filmer formidabelt. Jag lovar.

Det är sakerna man älskar som man lätt hittar fel på. Eller? Jag tror det. I varje fall när det kommer till TV-serier. Gripande karaktärer, spännande handling, bra berättarteknik och estetiskt vackert gör att jag tar mig an TV-serien på ett annorlunda sätt. Jag bildar min egen bild av vad som ska ske och hur det ska ske. Det närmsta jag kan beskriva det med är Harry Potter där jag på så många olika sätt tycker illa om det som händer i böckerna och gärna kan berätta att de egentligen inte är särskilt bra skrivna, men jag älskar dem så. Jag skapar mina egna slut på dessa serier (för Harrys del så har bok fem, sex och sju egentligen inte skett i min värld). Jag är någonstans mittemellan när det kommer till Carnivále.

 

Det jag med gott samvete kan säga är att serien är en av de bästa jag sett, men detta är främst för att jag ser och förstår att allt har haft en baktanke. Eller i alla fall det mesta. I vissa fall kan jag skymta en och annan producent som viskat till skaparen Daniel Knauf att ”är det inte dags för lite romantik och stråkmusik?”. Carnivále gör sig perfekt som boxcirkelsmaterial så därför bjöd Erik in mig till hans fina kollektiv där vi varje vecka betade av två avsnitt och satte oss ner för att diskutera dem.

 

Serien i sig består av två historier där vi genom en prolog berättad av karaktären Samson (Michael J Andersson) förstår att det i varje generation har fötts en varelse av godhet och en varelse av ondska. Dessa två måste i slutändan mötas och utkämpa en strid. Vi förflyttas sedan till en stuga ute i en öken under Depressionens år i Oklahoma där Ben Hawkins (Nick Stahl) plockas upp av en kringresande cirkus ledd av Samson, en ung man som varit avskydd av sin mor eftersom han verkar ha förmågor som är långt ifrån en gudagåva. Vi får möta Brother Justin (Clancy Brown), en präst som kan få varje människa att se sina forna synder och han hjälper dem sedan att vända sig om på stigen och möta Gud. Dessa två karaktärer är sammanlänkade av profetiska drömmar och deras vägar verkar tvingas till att korsas.

 

Diskussionerna om seiren gick från att vara de mest ytliga till de djupaste. Vi googlade symboler och diskuterade vändningar i handlingen. Vi kom fram till en mängd olika slutsatser och alternativa slut för tyvärr fick denna serie inte det avslut som var planerat. Den består av blott två säsonger, och dessa ger egentligen bara svar på en bråkdel av de frågor som finns. Daniel Knauf (som ni kunde se i mitt tidigare inlägg om Black Box) har varit sparsam med att berätta detaljer om handlingen, främst för att HBO äger serien och karaktärerna. När sista avsnittet rullat på storbildskärmen diskuterade vi detta; vill vi egentligen veta vad som händer? I det absolut sista avsnittet sker nämligen ett antal närkamper där karaktärer är mellan liv och död. Daniel Kanuf släppte ett antal svar på kulföljets frågor där han berättade snabbt vad som hade hänt. Jag letade upp svaren, för jag är en nyfiken jäkel, men Marie i boxcirkeln beslutade snabbt att hon inte ville få några svar. De kanske bara förstör spänningen och bilden vi har av karaktärerna.

 

För om det är något som vi kunde irritera oss på så är det karaktärernas utveckling. I flera fall verkade de ta två steg fram och sedan tre steg bakåt. Sympatierna för siardottern Sophie (Clea DuVall) skiftade genom hela serien där hon ömsom verkade äldre än hon spelade och ömsom sprang tillbaka 10 år i sin utveckling för att bete sig som en tolvårig flicka. Impulserna kan jag ha förståelse för eftersom de i slutändan ska leda fram till en brytpunkt där hon är den som för de två huvudhistorierna samman.

 

En till synes helt onödig konflikt lades till i handlingen i form av en familj som med fadern som presentatör och hallick dansar tittut-danser och prostitueras till högst betalande av tivoligästerna. Kanske skulle de få större betydelse i senare säsonger, men i de två som finns är denna historia väldigt ojämn där de varvas med att vara lite sexiga (i en serie som är snarare sensuell än sexig) och att vara överdrivet sentimentala á la romcom. I de intervjuer jag läst med Daniel Knauf verkar denna familj slängts in som en extra historia som förmodligen är helt onödig, men jag har förståelse för att den finns. De andra två historierna är så väldigt spännande att det känns konstigt att inte ha en annan berättelse som skildrar livet på cirkusen. Det stod klart från första avsnittet att stämningen på cirkusen förändrades ända sedan Ben Hawkins kom dit så det hade varit väldigt fel att inte ha konflikter bakom kulisserna där. Dock önskar jag att dessa kunde varit lite mer utspridda och kanske bättre invävda i huvudhistorien. Vid någon tidpunkt kommer hjälten att stå ensam, och det hände i Carnivále också. Istället för att låta uppslutningen kring honom komma så oprovocerat i och med att så mycket skett bland dem som skulle fått dem att vägra, hade jag uppskattat det mer om kopplingen och vänskapen mellan karaktärerna varit lite mer… naturliga.

 

Ja, detta är lite exempel på hur serien faller i några gropar i vägen fram till finalen som vi tyvärr inte kommer att få se. Men i det stora hela är detta en fantastisk serie som håller hög kvalité i varje avsnitt. Skådespelarna är återhållsamma med omotiverade utbrott och håller i den mån som förmodligen regissören har makt över, en lågmäld ton i hur de talar med varandra. Kommunikationen är viktig i serien, både mellan karaktärerna men även till tittaren som ofta sitter lika frågande som karaktären de observerar. Därför är serien perfekt att diskutera med TV-, film-, litteratur- och kulturintresserade vänner som kan hjälpa till med att bryta ner den i småbitar. Vi kunde till exempel ibland beklaga oss över att symboliken var övertydlig, men jag kan tänka mig att om man tittar på serien ensam så kan den där knuffen på vägen vara hjälpsam.

 

Carnivále – jag applåderar er. Ett fint hantverk och arbetet bakom syns tydligt. Daniel Knauf verkar vara en författare och producent som lägger mycket tid på sina berättelser och han litar på sina tittare. Det tycker jag verkligen om. Hade jag haft råd skulle jag skänka mycket pengar till hans Kickstart-projekt.