Kaos endast skyddat av ett kranium

Min chef har en fucking startrooper av papp på sitt kontor! HOW COOL IS THAT?

Han heter Staffan och när jag idag scannade igenom mailboxen drog jag till med:

- Hördu Staffan? Jag vet inte hur det är med dig men behöver vi verkligen dessa två mail från "Viagra 70% off"?

Staffan vänder sig om och säger, utan en minsta tvekan:

- Dom kan du bara vidarebefodra till min privata mail.

Familjen Rockskadan satte sig ner som familjen Svensson i TV-soffan och zappade sig fram bland boxens alla kanaler. Vi landade på klassikern SVT1. Där såg vi detta och vi nästintill kräktes. Kanske funkade inte hennes örsnäcka? Kanske hade hon inte sjungit upp? Kanske var producenten skyldig familjen Tondöv en rejäl jävla tjänst?

Jag har under de senaste månaderna gått igenom stora mentala förändringar som jag hört hör livet till. Därför vet jag inte om det är på grund av livsförändringar eller programändringar som Top Gear inte tilltalar mig just nu. För alla som befunnit sig inom en tio meters radie från mig vet att den där tillförlitlige, fina och ovanligt mogna grabben jag kilat stadigt med de senaste året plötsligt tyckte att annat passade honom bättre. Så det är mycket möjligt att mitt osug att se på Top Gear har en direkt koppling till det oerhörda osug jag har för arroganta män som utger sig som vuxna men i verkligheten beter sig som barn.

Jag har knappt ens sett ett avsnitt av den senaste säsongen av Top Gear. Jag stängde av efter tio minuter och läste en bok istället.

Jag är inte direkt på humör för att skriva en lång analys om hur fjärde Dexter-säsongen har startat och jag är inte heller på idén att ge er en komplett historia om hur jag förälskat mig i serien. I korta drag fick jag tipset från söstra mi, började titta, slutade titta, tittade på annat, läste den första boken och sträcktittade sedan tre säsonger.

Och nu sänds den fjärde säsongen om vår vänliga seriemördare Dexter. Mycket är annorlunda från säsong ett och jag har några saker som jag diggar extra med denna säsongens relativt fräscha nystart.

• John Lithgow som The Trinity-killer. För de flesta är han känd som Don Solomon i Tredje klotet från solen och för resten är han Lord Farquaad i Shrek. Han bjuder på ett mäktigt porträtt av en tydligt störd seriemördare med svår ångest. Å ena sidan är hans metoder perversa men å andra sidan vill jag som tittare inget annat än att han ska få hjälp. Och då menar jag inte hjälp som i "Jag ska minsann hjälpa dig att komma ihåg UNGJÄVEL!", utan hjälp som i "Berätta om din ångest, mr Trinity-killer"
  
  
• Deborah. Jag har alltid tyckt att hon är alldeles underbar och hennes drivkraft är vad som för historien framåt. Att hon ohjärtligt ställs mellan den oväntade kärleken Anton med den ännu mer oväntade återkomsten av Frank Lundy, gör att jag sympatiserar och får en annan förståelse för henne som person. Hon är mycket ovan vid att vara kär och efter att The Ice Truck-killer visade sig vara hennes fästman har hon svårt att lita på män ännu mer. Lundy kom oväntat och Anton är en fin person. Masuka förklarade det väldigt bra för henne: hade han varit i samma situtation hade han också varit, tja... förvirrad.
  
  
• Att Dexter bryter Harry-doktrinen. Dexter har väldigt svårt att finna något samvete. Han har nog aldrig haft något men har genom Harrys träning lärt sig vad som är rätt och vad som är fel. Därför är det inte oväntat att det lilla uns av samvete Dexter är i skepnad av Harry. Hans fosterfar är däremot inte särskilt uppmuntrande längre. Han är varnande och tveksam till de förändringar Dexter har gjort. Framför allt är Harry tveksam till Rita och barnen. "De är inte längre ett alibi, de är en risk". Dexter har börjat uttrycka att det inte är på det viset längre. Kan det vara som så att han faktiskt älskar dem? De frågor detta väcker är hur serien kommer att sluta. Kommer Dexter att alltid mörda de han tycker bör mördas? Kommer han att slå sig helt fri från Harrys doktrin? Kommer han att åka fast? Eller kommer han att någon dag att sluta med dödandet helt?

I övrigt saknar jag Angel lite grann. Han är en väldigt sympatisk karaktär men jag förstår att han har fått ta ett steg tillbaka. Förhållandet mellan honom och Laguerta bryr jag mig inte särskilt mycket om, precis som TVbloggen tycker. Såhär långt in på säsongen har intrigen presenterats och storyn har fått sin första riktiga vändning i och med den hjärtbultande cliffhangern i slutet av förra avsnittet. Dexter är utan tvekan det bästa på TV just nu.

Det verkar bli långa luckor mellan mina inlägg men vet ni vad? Det skiter jag i! Min blogg, jag gör vad jag vill! Moahaha! Tro inte att jag inte tittar på mina historier. Jag har inget dagsjobb så de betas långsamt av en efter en. Ett lite mysigt tillskott i min tv-tablå har under sommaren varit How I Met Your Mother. Ni vet, den serien som visas på TV3 tre gånger om dagen.

Serien handlar om hur Ted (Josh Radnor) berättar för sina barn år 2027 om ur han träffade deras mamma. Det började år 2005 med att han förälskade sig i Robin (Colbie Smulders) och hur hans vänner Marshall (Jason Segel), Lily (Allyson Hannigan) och Barney (Neil Patrick Harris) levde sina liv. Avsnitt för avsnitt berättar Ted för sina barn om hur allt, och då menar jag ALLT, började.

Denna charmiga komediserie är nu inne på sin femte säsong och jag har under sommaren uttryckt en vilja för att författarna ska knyta ihop säcken nu (se tidigare inlägg). Mina bollplank/vänner har faktiskt skrattat åt mig och säger att den här serien kan minsann nå upp till nio säsonger om Gud vill. Och det började bra, med ett småputtrigt myspys-avsnitt om hur Barney och Robin hanterade deras nyromantiska situation. Nu däremot, fyra avsnitt in på säsongen, känns det inte mer ärligt än att säga att det suger. Suger hårt.

Först och främst finns det inget fokus på huvudstoryn. Hur träffade Ted sin framtida hustru och mor till hans barn? Det läggs ingen vikt på den historien längre. Ted försvinner in i bakgrunden och när han då och då stiger fram framstår han som en jobbig besserwisser. Marshall och Lily är inte det goa söa paret längre utan verkar bli ett maniskt och psykotiskt par med ett stort fall av "the crazy eyes!". Robin, ack fina Robin, är okarismatisk och Colbie Smulders kämpar med att få någon humoristisk ton i sina repliker.

Avsnitten har blivit parodier på sig själva. Ta till exempel avsnittet Robin 101 när hon kommer på Ted och Barney i universitetssalen. Ted ser sig om efter någon elev som kan svart på hans fråga, detta borde inte vara svårt eftersom hans enda elev är Barney. Han pekar då på Robin och säger "Yes Robin?". I detta ögonblick inser bde Barney och Ted vem det är som faktiskt står i dörröppningen och de hoppar till som pandaungens mamma. Inte kul, väldigt amatörhumoristiskt. Ett annat sådant ögonblick var i senaste avsnittet när Marshall och Lily följde äggklockorna ut genom hallen (för övrigt ett ypperligt exempel på urkasst skådespeleri från Jason Segels och Allyson Hannigans sida) för att sedan möta Barney och Robin ute i regnet som sedan ber dem att ta tillbaka dem som sitt dubbeldejtspar. Det fanns inget genuint mysigt med den stunden. Hade de haft en pizza under armen och sagt att de seriöst ber om ursäkt för sitt beteende istället för den där ostiga, klyschiga "ta mig tillbaka á la sista scenen i Fyra bröllop och en begravning"-dialogen så hade jag kanske gett dem bättre betyg men det går inte.

Den enda som undkommer en riktig känga från mit håll är Neil Patrick Harris och hans karaktär Barney. Men Barney är redan en parodi på sig själv så det enda han riskerar är att hans replik "Legen - wait for it... DARY!" ska sluta vara rolig och det lär ju ta ett tag. Men snart blir hans karaktär också för repitativ och om han inte får sig en riktig stöt från manusförfattarna så kan hoppet vara ute för att hela serien ska kunna vidhålla den minsta uns av chram den en gång hade.

Hösten är här och det betyder att återkommande serier gör comeback. Inatt har både House och How I Met Your Mother säsongsstart i staterna. Det gillar vi MUCHO! Nästa vecka återvänder också Dexter och Californication. Alla dessa serier är populära och börjar bli riktiga långkörare. House stegar in på säsong sex, HIMYM går in på säsong fem, Dexter trevar fram på säsong fyra och Californication är inne på säsong tre. Detta betyder en massa heta frågor!

HOUSE

Så House är alltså inlåst på dårhuset. Vem är hans nya loveinterest? Och betyder detta att vi ska glömma bort Cuddy? Och den viktigaste frågan: om nu hans beroende har gjort skapat hallucinationer, vad har då verkligen skett under hela serien?

How I Met Your Mother

Vad kommer att hända mellan Robyn och Barney? Och kan den där jävla morsan komma fram någon gång? Hur länge kan manusförfattarna dra ut på avslöjandet innan det blir väääääääääldigt tjötigt?

Dexter

Kommer hans bebis att vara lika galen som honom?

Californication

Hur mycket naket kan man få med i ett avnsitt på 22 minuter?

Frågorna är många och svaren likaså.

Fanfar och trumpet, han kommer att bli populär! Från Aladdin om ni inte minns. Här kommer det första Karin tipsar sedan min paus och det kommer inte helt oväntat att handla om en BBC-produktion.

Svensk film suger i stort sett och en anledning är att vi insisterar på att göra sugiga deckare. Det är femtioelva Beck-filmer och hundratjugotre Van Veeteren och, för att toppa det hela, tjugotre olika skådespelare som Kurt Wallander. BBC tog saken i egna händer och letade upp de vackraste platserna i Skåne, snabbaste volvo-bilarna och bästa skådespelare för att göra en så bra version av Wallander som möjligt. Ingen mindre än Kenneth Branagh spelar Kurtan och han gör det superbt. Han är Emmy-nominerad och mycket väl en vinnare.

Det gjordes tre avsnitt och sedan lades serien ner. Men kritikerna var övertjusta och efterfrågan stor att det antagligen ska spelas in fler avsnitt. Halleluja! De böcker som spelades in hade tilarna Sidetracked, Firewall och One Step Behind.

Det här är en serie som gör att man faktiskt känner sig väldigt stolt över Sverige. Jag förstår inte varför man väljer att inte lägga fokus på Skånes vackra miljöer när man filmatiserat böckerna tidigare. Har ni någonsin varit i Skåne? För det är väldigt fint där under sommaren. Helsingborg är ju supermysigt och Ystad är en liten bortglömd pärla.

Därför tycker jag att ni kan titta på Wallander (Uttalat Wall- som i engelskans vägg, ander) och känna spänningen.

Torrent finns här (IPRED ser allt!)

Sommaren har varit ganska snål med bra tv-serier. Det kanske bara är jag som varit insnöad på mina gamla hederliga Doctor Who, Ashes to Ashes och House eller så har jag fortsatt och skaffat mig (lite av) ett liv. True Blood har slagit igenom ordentligt och flera av mina vänner sugs in (höhö) i True Blood-träsket. Startsidan på Facebook fylls med statusuppdateringar som berättar att personen ifråg inte vill bli störd för nu ska de fara till Bon Temp och hälsa på Sookie Stackhouse och hennes polers. Och när då HBO har ett sådant dragplåster så tjänar man på om det finns en bra serie som backar upp den timman efter True Bloods eftertexter. På HBO har man då satsat på serien Hung.

Hung handlar om Ray (Thomas Jane) som är historie- och idrottslärare på en gymnasieskola i Detroit. I de värsta av tider lämnar hans fru honom, tvillingarna kan inte länre bo kvar hos honom eftersom hans hus brinner ner och han har inga pengar till att bygga upp det igen. Vad han däremot har är en stor penis. Så vad göra? Jo, bilda en affärsplan med ett gammalt ligg (Jane Adams) och starta eskortfirma där hon agerar hallick och han eskort.

Allt som allt är detta en väldigt medioker serie. Skådespelarna är okej, manuset går sakta men säkert fram utannågra egentliga förhinder, karaktärerna är beiga. Den enda som är egentligt originell är karaktären Tanya som spelar Rays sutenör. Hon är sympatisk, lite udda och sådär charmigt tråkig som gör att man gillar henne. Konstnär givetvis.

Det finns en del att klaga på. Att det inte finns någon egentlig intrig till exempel. För det mesta trampar serien vatten och det är först när Ray ställs i en korsväg; vem ska han egentligen arbeta tillsammans med, som manusförfattarna får något att jobba med. Problemet är att detta dilemma presenteras först i sista avsnittet. Något annat som jag stör mig på är voice overn. Inte nog att den är av jäkligt kass kvalite (när Ray uttalar något innehållande bokstaven P "puffar" den liksom. Som om någon "puffar" dig i ögat). Den hörs bara när Ray är i bild och ska på något vis representera hans inre röst och monolog. Och den är så... patetisk. Pratar inget vett över huvud taget egentligen och är något som ska hjälpa till med att föra serien framåt. Utan den hade hela serien varit mer skräp än vanligt men jag menar COME ON! Författarna har inte ansträngt sig tillräckligt.

Hung är väldigt blasé och inte särskilt lockande. In genom ena örat och ut genom det andra.

(Ni behöver inte lägga någon som helst vikt vid följande ord.)

FAN FAN FAN! Hatar dom, hatar dom. Hatar honom, hatar henne, hatar HENNE, hatar dom. FAN FAN FAN! Sluta tänk på det! Släpp det! SÄG NÅGOT OM DET NU ÄR SÅ JÄVLA VIKTIGT! Fan fan fan.

I en värld med sex miljarder människor måste jag väl för fan kunna prata med någon?! Fan fan fan.

Jag har dragit ut på recensionerna, jag vet det. Men jag skulle precis logga in för att skriva ett ursäktande inlägg som även informerade om att ni får hålla ut lite till, när jag såg blogg.se:s framsida. Drake af Hagelsrum hävdar att True Blood är en "sjukt bra serie" och det spritter i fingrarna så nu kommer ett inlägg om True Blood:

DEN SUGER! Eller ja, nu börjar den faktiskt bli lite bra för en gångs skull men den är fortfarande skitkass. Handlingen i ett nötskal är att i vårt samhälle lever också vampyrer som nu har valt att stiga fram i dagsljuset (höhöhö). För att de ska leve så mänskligt som möjligt har man framställt ett artificiellt blod, kallat True Blood. I lilla staden Bon Temp i Louisiana, USA bor Sookie Stackhouse (Anna Paquin) och hon förälskar sig i vampyren Bill (Stephen Moyer) som alltid uttalar hennes namn med en knorr ("Suk-eee-yea!"). Till handlingen hör en rad mystiska mord, drogen V som är vampyrblod, Alexander Skarsgård som vikingavampyr och sydtatsdialekter så det skvätter om det.

Manuset är skamligt kasst. För några avsnitt sedan hettade till mellan en kvinnlig och en manlig karaktär och när kläerna flög av kände de att några välvalda ord var på sin plats. Följande meningsutbyte är ordagrant tagen från den scenen. Läses bäst med jättefejkad sydstatsdialekt:

Han: Well, should you say it or shall I?
Hon: Say what?
Han: Nice rack.
Hon (och det här är kickflippern): Nice balls.

"NICE BALLS"?! "Nice BALLS"?!!! Skulle Samantha Jones någonsin säga det til någon av sina älskare? NEJ! Manuset är ... det finns knappt några ord för det. Jag vet inte om det är genialiskt eller om det faktiskt bara är kasst.

Fast i denna plåga till serie finns faktiskt några ljuskorn: Jessica och Hoyt; det unga paret. Hon en sjuttonårig nybliven vampyr, han en tjugoåttaårig grabb som inte tillåts göra något för sin stränga mama (man måste vänja sig vid de uttrycken). Alexander Skarsgård är inte heller något att skämmas för efter att han klippt av sig håret och gråter blod framför kameran. Han är riktigt duktig faktiskt. Och så kliar det min patriotiska rygg litegrann när han då och då har repliker på svenska.

Vad jag försöker säga är att serien inte är något vidare men att jag har svårt att låta bli att titta. Den är som Nip Tuck. Fullständigt skruvad och faschinerande. Men framför allt kass. Men en sak är säker: introt och ledmotivet är riktigt nice.

När jag för sju veckor sedan såg det första avsnittet av Top Gears trettonde säsog fick jag en skön, varm känsla i bröstet. Jag var inte så nöjd med säsong tolv och tyckte att den saknde den där brittiska myspysigheten Top Gear har gjort sig känd för. Efter första avsnittet kände jag att de var tillbaka på den rätta banan igen. Första avsnittet bjöd på race mellan bil, tåg och motorcykel och jag lockades sakta men säkert in i mysigheten. Det jag oroade mig fö var att de redan då hade använt hela mysartilleriet och att resten av säsongen skulle vara medelmåttig, precis som säsong tolv. Jag har förberett recensionen i huvudet väldigt länge och tänkte att den skulle rikta in sig på de tre programledarna istället. Men efter att ha sträcktittat på resten av de sex avsnitten kommer jag att välja en annan vinkling. Men först vill jag ändå nämna programledarna.

De är vana vid sina roller nu. Jag kan inte rå för att Richard Hammond är min lilla flickförälskelse och fnissar glatt åt det han gör. James May har på något vis mognat i sin programledarroll/jag har vant mig vid honom/han har fått mer programtid och han bevisar att han har en väldigt bra komisk timing. "You've given me the baby now get in the back!" är ett bevis. Men klistret som håller hela redaktionen på plats är Jeremy Clarkson. Han brinner för bilar, för fart och har en väldgt bra journalistisk anda. Han driver djärvt med andra och står för en väldigt skön "jag vet inte varför jag tycker så men jag gör det i alla fall"-spirit. Det finns flera anledningar till varför han har en facebookgrupp döpt efter sig: Jeremy Clarkson for PM. I just säsong tretton skiner han som mest.

Vilket för mig till den vinkeln jag valt för denna recension. Top Gear har alltid varit ett väldigt vackert program. Det är fantastiskt fotografi, underbara miljöer och klippningen är helt sanslös. Hela produktionen är i världsklass (det råkar också vara världens mest framgångsrika motormagasin så det är lika bra att det lever upp till den standarden). Inför den trettnde säsongen trodde jag att budgeten skulle vara ytterligare lite mindre, det kommer inte att vara så många superbilar som förut och det kommer att oroas en massa för bilfabrikerna. Jag märkte det först i fjärde eller femte avsnittet att de valt att fokusera på bilen som ett teknisk under. Det viset de väljer att undersöka bilarnas förmåga är helt fantastisk. Metaforer mjölkas ut och ibland är de helt obegripliga. Men när de faktiskt ställer bilarna mot varandra och väger pris mot pragmatism, hastighet mot vikt och så vidare, förstår jag varför folk möts upp i grupper för att tala enbart om bilar och inget annat.

Den allra sista bilen de testade var en Aston Martin DB9. Jeremy Clarkson säger som det är: "Vad trodde ni att den var? Den är helt fantastisk!". Han slösar inte tid på att skrika superlativ om en bil vi alla vet är fenomenal och som Top Gear älskar. I inslaget pratas det nästan ingenting. Vi får se bilen köra på vägar, höra musiken och Clarkson meddelar att inom en snar framtid är dessa bilar ett minne blott. De kommer att tillhöra historien och inte tillverkas längre eftersom ingen kan köpa dem. Sedan önskar han oss en godnatt. Inget bombshell, inget "tillbaka till studion". Inte ens ett "POWEEEEEEER!". Bara ett godnatt så att vi förstår att bilindustrin håller på att förändras för alltid.