Om du inte vill fortsätta med tjänsten kan du avsluta det den 30:e mars.

Förstår ni nu att hela Game of thrones redan är gjord?

En del av mig misstänker nästan att all denna "kontrovers" är en komponerad metod av AMC för att få tillbaka lite mer uppmärksamhet till den redan fantastiska serien.

Jag måste ändå bekänna att jag börjar bli mer och mer trött på superhjältefilmerna. Jag älskar Batman och kommer fortsätta med det, men att det matas ut hjältefilm efter hjältefilm blir tröttsamt och gör bara filmbolag mer och mer beroende av fanbase. Lite mer nytt kanske?

Att göra film om levande människor är lite risky. Alltså, göra film om kända personer som fortfarande är vid liv. Det var därför The Queen intresserade mig och det var därför The Iron Lady, eller Järnladyn, intresserade mig också. När turistlivet i Byron Bay inte lockade oss längre stegade jag och min vän Olivia in på första bästa biograf och köpte två biljetter till kvällens föreställning en solig sommardag i januari. Olivia är halvbritt men känner liksom bara igen namnen och ansiktena på de politiska figurer som stod i centrum under 80-talets engelska styrning. Jag har någorlunda koll på vad det var som Margaret Thatcher beslutade som irriterade skiten ur arbetarklassen i Storbritannien, men är inte en expert och den mesta av min kunskap är baserad på filmer som utspelar sig under samma tid och referenser inom populärkulturen. Det jag däremot tog fasta på när jag såg filmen är att Margaret Thatcher är den en av de viktigaste kvinnorna i historien. Som ledare över en västerländsk superstat som Storbritannien ändå är/var, med dess historia, är hon oavsett politisk ståndpunkt ett bevis på att det där glastaket går att spräcka.

Olivia frågade mig om jag visste om Thatcher fortfarande lever, och det gör hon. Dock är hennes sjukdomstillstånd såpass allvarligt att en film om hennes politiska karriär inte är särskilt provocerande. Thatcher är sjuk med demens och detta i samband med hennes höga ålder och hennes, jag förmodar, ointresse för oscarsvinnande filmer, sätter inte käppar i hjulet för skapandet av en film om henne. Jag hade inte direkt tänkt på saken, men när jag såg trailern och hörde Meryl Streeps röst föll mycket på plats och ingen annan skulle ha kunnat spela rollen som Järnladyn bättre än Streep. Det är kanske en överdrift, ge mig några googlingar så kanske jag kan hitta någon som är lika bra. Men detta tänkte jag inte på när jag såg filmen. Streep äger filmen! På samma sätt som hon äger de flesta filmer hon är med i.

Och det som också drar upp upplevelsen är valet av övriga skådespelare. Ett flertal stora namn spelar båda stora och små roller. Anthony Stewart Head liknar Geoffrey Howe på pricken, och Nicholas Farrell som Airey Neave ger precis det tryck som behövs. Alexandra Roach som den yngre Margaret passar, och att sedan ha Harry Lloyd (som råkar vara en hemlig crush hos mig) som hennes make är trevligt att se.

Så verktygen finns, frågan är om historien gör det. Det är här filmen svajar i styrka. Jag förstår att man inte vill förarga för mycket eftersom det finns en tendens att biografiska filmer förskönar personen de berättar om. Margaret Thatcher är som sagt en del av vår populärkultur eftersom hon och hennes regering fortfarande får utstå smällar från komiker, filmskapare och även idag syns konsekvenser av deras politik i Storbritanniens vardag. Manuset har därför fokuserats på var hennes konservativa åsikter härstammar, inte på att försvara dem. Det förstår jag, och jag tror att många liberala och mer eller mindre socialister inte har något problem att medge att hennes bakgrund inom partiet visar enorm vilja, styrka och ideal. Det de i så fall valt att lägga fokus på när det kommer till manus är att hon är kvinna inom en tid i politiken där detta var ett betydligt större hinder än vad det är idag. Jag kan förstå detta också och har inte heller några protester mot detta; Thatcher är och förblir en viktig kvinna i historien. Men detta är inte kölen i historiearken. Den består av att berätta sagan om en väldigt gammal och sjuk dam.

Den första scenen visar hur hon äter frukost med sin make som är död sedan många år tillbaka och resten av filmen återberättar hennes karriär genom återblickar för att få henne att komma underfund om hennes sjukdom. Det är nog återblickarna som gör att ett antal scener känns tagna ur luften. Det som slutligen fick Thatcher avsatt var stämningen hon orsakat inom partiet, en stämning som antingen uppmanade till myteri bland hennes kollegor, eller som fick dem att ta sitt självförtroende tillfånga och satsa på den numera prestigefyllda posten som partiordförande. Jag har alltså byggt upp en stor sympati för Thatcher under kanske sjuttio procent av filmen, för att sedan få en scen där hon mobbar skiten ur sin kollega slängd i ansiktet. Det är bara en scen men den är väldigt viktig som sätter igång myteriet på skeppet och jag får därför en sämre filmupplevelse än jag hoppats.

Historiearken är den som ställer till en annars intressant film. Jag hade hoppats på en biografi som kunde ha lagt lite mer krut på politiken under denna tid men det som lockar är en personlig historia om hur en kvinna slagit och kämpats sig till toppen. Som vanligt alltså.