Kaos endast skyddat av ett kranium

Jag är inte direkt på humör för att skriva en lång analys om hur fjärde Dexter-säsongen har startat och jag är inte heller på idén att ge er en komplett historia om hur jag förälskat mig i serien. I korta drag fick jag tipset från söstra mi, började titta, slutade titta, tittade på annat, läste den första boken och sträcktittade sedan tre säsonger.

Och nu sänds den fjärde säsongen om vår vänliga seriemördare Dexter. Mycket är annorlunda från säsong ett och jag har några saker som jag diggar extra med denna säsongens relativt fräscha nystart.

• John Lithgow som The Trinity-killer. För de flesta är han känd som Don Solomon i Tredje klotet från solen och för resten är han Lord Farquaad i Shrek. Han bjuder på ett mäktigt porträtt av en tydligt störd seriemördare med svår ångest. Å ena sidan är hans metoder perversa men å andra sidan vill jag som tittare inget annat än att han ska få hjälp. Och då menar jag inte hjälp som i "Jag ska minsann hjälpa dig att komma ihåg UNGJÄVEL!", utan hjälp som i "Berätta om din ångest, mr Trinity-killer"
  
  
• Deborah. Jag har alltid tyckt att hon är alldeles underbar och hennes drivkraft är vad som för historien framåt. Att hon ohjärtligt ställs mellan den oväntade kärleken Anton med den ännu mer oväntade återkomsten av Frank Lundy, gör att jag sympatiserar och får en annan förståelse för henne som person. Hon är mycket ovan vid att vara kär och efter att The Ice Truck-killer visade sig vara hennes fästman har hon svårt att lita på män ännu mer. Lundy kom oväntat och Anton är en fin person. Masuka förklarade det väldigt bra för henne: hade han varit i samma situtation hade han också varit, tja... förvirrad.
  
  
• Att Dexter bryter Harry-doktrinen. Dexter har väldigt svårt att finna något samvete. Han har nog aldrig haft något men har genom Harrys träning lärt sig vad som är rätt och vad som är fel. Därför är det inte oväntat att det lilla uns av samvete Dexter är i skepnad av Harry. Hans fosterfar är däremot inte särskilt uppmuntrande längre. Han är varnande och tveksam till de förändringar Dexter har gjort. Framför allt är Harry tveksam till Rita och barnen. "De är inte längre ett alibi, de är en risk". Dexter har börjat uttrycka att det inte är på det viset längre. Kan det vara som så att han faktiskt älskar dem? De frågor detta väcker är hur serien kommer att sluta. Kommer Dexter att alltid mörda de han tycker bör mördas? Kommer han att slå sig helt fri från Harrys doktrin? Kommer han att åka fast? Eller kommer han att någon dag att sluta med dödandet helt?

I övrigt saknar jag Angel lite grann. Han är en väldigt sympatisk karaktär men jag förstår att han har fått ta ett steg tillbaka. Förhållandet mellan honom och Laguerta bryr jag mig inte särskilt mycket om, precis som TVbloggen tycker. Såhär långt in på säsongen har intrigen presenterats och storyn har fått sin första riktiga vändning i och med den hjärtbultande cliffhangern i slutet av förra avsnittet. Dexter är utan tvekan det bästa på TV just nu.

Det verkar bli långa luckor mellan mina inlägg men vet ni vad? Det skiter jag i! Min blogg, jag gör vad jag vill! Moahaha! Tro inte att jag inte tittar på mina historier. Jag har inget dagsjobb så de betas långsamt av en efter en. Ett lite mysigt tillskott i min tv-tablå har under sommaren varit How I Met Your Mother. Ni vet, den serien som visas på TV3 tre gånger om dagen.

Serien handlar om hur Ted (Josh Radnor) berättar för sina barn år 2027 om ur han träffade deras mamma. Det började år 2005 med att han förälskade sig i Robin (Colbie Smulders) och hur hans vänner Marshall (Jason Segel), Lily (Allyson Hannigan) och Barney (Neil Patrick Harris) levde sina liv. Avsnitt för avsnitt berättar Ted för sina barn om hur allt, och då menar jag ALLT, började.

Denna charmiga komediserie är nu inne på sin femte säsong och jag har under sommaren uttryckt en vilja för att författarna ska knyta ihop säcken nu (se tidigare inlägg). Mina bollplank/vänner har faktiskt skrattat åt mig och säger att den här serien kan minsann nå upp till nio säsonger om Gud vill. Och det började bra, med ett småputtrigt myspys-avsnitt om hur Barney och Robin hanterade deras nyromantiska situation. Nu däremot, fyra avsnitt in på säsongen, känns det inte mer ärligt än att säga att det suger. Suger hårt.

Först och främst finns det inget fokus på huvudstoryn. Hur träffade Ted sin framtida hustru och mor till hans barn? Det läggs ingen vikt på den historien längre. Ted försvinner in i bakgrunden och när han då och då stiger fram framstår han som en jobbig besserwisser. Marshall och Lily är inte det goa söa paret längre utan verkar bli ett maniskt och psykotiskt par med ett stort fall av "the crazy eyes!". Robin, ack fina Robin, är okarismatisk och Colbie Smulders kämpar med att få någon humoristisk ton i sina repliker.

Avsnitten har blivit parodier på sig själva. Ta till exempel avsnittet Robin 101 när hon kommer på Ted och Barney i universitetssalen. Ted ser sig om efter någon elev som kan svart på hans fråga, detta borde inte vara svårt eftersom hans enda elev är Barney. Han pekar då på Robin och säger "Yes Robin?". I detta ögonblick inser bde Barney och Ted vem det är som faktiskt står i dörröppningen och de hoppar till som pandaungens mamma. Inte kul, väldigt amatörhumoristiskt. Ett annat sådant ögonblick var i senaste avsnittet när Marshall och Lily följde äggklockorna ut genom hallen (för övrigt ett ypperligt exempel på urkasst skådespeleri från Jason Segels och Allyson Hannigans sida) för att sedan möta Barney och Robin ute i regnet som sedan ber dem att ta tillbaka dem som sitt dubbeldejtspar. Det fanns inget genuint mysigt med den stunden. Hade de haft en pizza under armen och sagt att de seriöst ber om ursäkt för sitt beteende istället för den där ostiga, klyschiga "ta mig tillbaka á la sista scenen i Fyra bröllop och en begravning"-dialogen så hade jag kanske gett dem bättre betyg men det går inte.

Den enda som undkommer en riktig känga från mit håll är Neil Patrick Harris och hans karaktär Barney. Men Barney är redan en parodi på sig själv så det enda han riskerar är att hans replik "Legen - wait for it... DARY!" ska sluta vara rolig och det lär ju ta ett tag. Men snart blir hans karaktär också för repitativ och om han inte får sig en riktig stöt från manusförfattarna så kan hoppet vara ute för att hela serien ska kunna vidhålla den minsta uns av chram den en gång hade.

Hösten är här och det betyder att återkommande serier gör comeback. Inatt har både House och How I Met Your Mother säsongsstart i staterna. Det gillar vi MUCHO! Nästa vecka återvänder också Dexter och Californication. Alla dessa serier är populära och börjar bli riktiga långkörare. House stegar in på säsong sex, HIMYM går in på säsong fem, Dexter trevar fram på säsong fyra och Californication är inne på säsong tre. Detta betyder en massa heta frågor!

HOUSE

Så House är alltså inlåst på dårhuset. Vem är hans nya loveinterest? Och betyder detta att vi ska glömma bort Cuddy? Och den viktigaste frågan: om nu hans beroende har gjort skapat hallucinationer, vad har då verkligen skett under hela serien?

How I Met Your Mother

Vad kommer att hända mellan Robyn och Barney? Och kan den där jävla morsan komma fram någon gång? Hur länge kan manusförfattarna dra ut på avslöjandet innan det blir väääääääääldigt tjötigt?

Dexter

Kommer hans bebis att vara lika galen som honom?

Californication

Hur mycket naket kan man få med i ett avnsitt på 22 minuter?

Frågorna är många och svaren likaså.

Fanfar och trumpet, han kommer att bli populär! Från Aladdin om ni inte minns. Här kommer det första Karin tipsar sedan min paus och det kommer inte helt oväntat att handla om en BBC-produktion.

Svensk film suger i stort sett och en anledning är att vi insisterar på att göra sugiga deckare. Det är femtioelva Beck-filmer och hundratjugotre Van Veeteren och, för att toppa det hela, tjugotre olika skådespelare som Kurt Wallander. BBC tog saken i egna händer och letade upp de vackraste platserna i Skåne, snabbaste volvo-bilarna och bästa skådespelare för att göra en så bra version av Wallander som möjligt. Ingen mindre än Kenneth Branagh spelar Kurtan och han gör det superbt. Han är Emmy-nominerad och mycket väl en vinnare.

Det gjordes tre avsnitt och sedan lades serien ner. Men kritikerna var övertjusta och efterfrågan stor att det antagligen ska spelas in fler avsnitt. Halleluja! De böcker som spelades in hade tilarna Sidetracked, Firewall och One Step Behind.

Det här är en serie som gör att man faktiskt känner sig väldigt stolt över Sverige. Jag förstår inte varför man väljer att inte lägga fokus på Skånes vackra miljöer när man filmatiserat böckerna tidigare. Har ni någonsin varit i Skåne? För det är väldigt fint där under sommaren. Helsingborg är ju supermysigt och Ystad är en liten bortglömd pärla.

Därför tycker jag att ni kan titta på Wallander (Uttalat Wall- som i engelskans vägg, ander) och känna spänningen.

Torrent finns här (IPRED ser allt!)

Sommaren har varit ganska snål med bra tv-serier. Det kanske bara är jag som varit insnöad på mina gamla hederliga Doctor Who, Ashes to Ashes och House eller så har jag fortsatt och skaffat mig (lite av) ett liv. True Blood har slagit igenom ordentligt och flera av mina vänner sugs in (höhö) i True Blood-träsket. Startsidan på Facebook fylls med statusuppdateringar som berättar att personen ifråg inte vill bli störd för nu ska de fara till Bon Temp och hälsa på Sookie Stackhouse och hennes polers. Och när då HBO har ett sådant dragplåster så tjänar man på om det finns en bra serie som backar upp den timman efter True Bloods eftertexter. På HBO har man då satsat på serien Hung.

Hung handlar om Ray (Thomas Jane) som är historie- och idrottslärare på en gymnasieskola i Detroit. I de värsta av tider lämnar hans fru honom, tvillingarna kan inte länre bo kvar hos honom eftersom hans hus brinner ner och han har inga pengar till att bygga upp det igen. Vad han däremot har är en stor penis. Så vad göra? Jo, bilda en affärsplan med ett gammalt ligg (Jane Adams) och starta eskortfirma där hon agerar hallick och han eskort.

Allt som allt är detta en väldigt medioker serie. Skådespelarna är okej, manuset går sakta men säkert fram utannågra egentliga förhinder, karaktärerna är beiga. Den enda som är egentligt originell är karaktären Tanya som spelar Rays sutenör. Hon är sympatisk, lite udda och sådär charmigt tråkig som gör att man gillar henne. Konstnär givetvis.

Det finns en del att klaga på. Att det inte finns någon egentlig intrig till exempel. För det mesta trampar serien vatten och det är först när Ray ställs i en korsväg; vem ska han egentligen arbeta tillsammans med, som manusförfattarna får något att jobba med. Problemet är att detta dilemma presenteras först i sista avsnittet. Något annat som jag stör mig på är voice overn. Inte nog att den är av jäkligt kass kvalite (när Ray uttalar något innehållande bokstaven P "puffar" den liksom. Som om någon "puffar" dig i ögat). Den hörs bara när Ray är i bild och ska på något vis representera hans inre röst och monolog. Och den är så... patetisk. Pratar inget vett över huvud taget egentligen och är något som ska hjälpa till med att föra serien framåt. Utan den hade hela serien varit mer skräp än vanligt men jag menar COME ON! Författarna har inte ansträngt sig tillräckligt.

Hung är väldigt blasé och inte särskilt lockande. In genom ena örat och ut genom det andra.

(Ni behöver inte lägga någon som helst vikt vid följande ord.)

FAN FAN FAN! Hatar dom, hatar dom. Hatar honom, hatar henne, hatar HENNE, hatar dom. FAN FAN FAN! Sluta tänk på det! Släpp det! SÄG NÅGOT OM DET NU ÄR SÅ JÄVLA VIKTIGT! Fan fan fan.

I en värld med sex miljarder människor måste jag väl för fan kunna prata med någon?! Fan fan fan.

Jag har dragit ut på recensionerna, jag vet det. Men jag skulle precis logga in för att skriva ett ursäktande inlägg som även informerade om att ni får hålla ut lite till, när jag såg blogg.se:s framsida. Drake af Hagelsrum hävdar att True Blood är en "sjukt bra serie" och det spritter i fingrarna så nu kommer ett inlägg om True Blood:

DEN SUGER! Eller ja, nu börjar den faktiskt bli lite bra för en gångs skull men den är fortfarande skitkass. Handlingen i ett nötskal är att i vårt samhälle lever också vampyrer som nu har valt att stiga fram i dagsljuset (höhöhö). För att de ska leve så mänskligt som möjligt har man framställt ett artificiellt blod, kallat True Blood. I lilla staden Bon Temp i Louisiana, USA bor Sookie Stackhouse (Anna Paquin) och hon förälskar sig i vampyren Bill (Stephen Moyer) som alltid uttalar hennes namn med en knorr ("Suk-eee-yea!"). Till handlingen hör en rad mystiska mord, drogen V som är vampyrblod, Alexander Skarsgård som vikingavampyr och sydtatsdialekter så det skvätter om det.

Manuset är skamligt kasst. För några avsnitt sedan hettade till mellan en kvinnlig och en manlig karaktär och när kläerna flög av kände de att några välvalda ord var på sin plats. Följande meningsutbyte är ordagrant tagen från den scenen. Läses bäst med jättefejkad sydstatsdialekt:

Han: Well, should you say it or shall I?
Hon: Say what?
Han: Nice rack.
Hon (och det här är kickflippern): Nice balls.

"NICE BALLS"?! "Nice BALLS"?!!! Skulle Samantha Jones någonsin säga det til någon av sina älskare? NEJ! Manuset är ... det finns knappt några ord för det. Jag vet inte om det är genialiskt eller om det faktiskt bara är kasst.

Fast i denna plåga till serie finns faktiskt några ljuskorn: Jessica och Hoyt; det unga paret. Hon en sjuttonårig nybliven vampyr, han en tjugoåttaårig grabb som inte tillåts göra något för sin stränga mama (man måste vänja sig vid de uttrycken). Alexander Skarsgård är inte heller något att skämmas för efter att han klippt av sig håret och gråter blod framför kameran. Han är riktigt duktig faktiskt. Och så kliar det min patriotiska rygg litegrann när han då och då har repliker på svenska.

Vad jag försöker säga är att serien inte är något vidare men att jag har svårt att låta bli att titta. Den är som Nip Tuck. Fullständigt skruvad och faschinerande. Men framför allt kass. Men en sak är säker: introt och ledmotivet är riktigt nice.

När jag för sju veckor sedan såg det första avsnittet av Top Gears trettonde säsog fick jag en skön, varm känsla i bröstet. Jag var inte så nöjd med säsong tolv och tyckte att den saknde den där brittiska myspysigheten Top Gear har gjort sig känd för. Efter första avsnittet kände jag att de var tillbaka på den rätta banan igen. Första avsnittet bjöd på race mellan bil, tåg och motorcykel och jag lockades sakta men säkert in i mysigheten. Det jag oroade mig fö var att de redan då hade använt hela mysartilleriet och att resten av säsongen skulle vara medelmåttig, precis som säsong tolv. Jag har förberett recensionen i huvudet väldigt länge och tänkte att den skulle rikta in sig på de tre programledarna istället. Men efter att ha sträcktittat på resten av de sex avsnitten kommer jag att välja en annan vinkling. Men först vill jag ändå nämna programledarna.

De är vana vid sina roller nu. Jag kan inte rå för att Richard Hammond är min lilla flickförälskelse och fnissar glatt åt det han gör. James May har på något vis mognat i sin programledarroll/jag har vant mig vid honom/han har fått mer programtid och han bevisar att han har en väldigt bra komisk timing. "You've given me the baby now get in the back!" är ett bevis. Men klistret som håller hela redaktionen på plats är Jeremy Clarkson. Han brinner för bilar, för fart och har en väldgt bra journalistisk anda. Han driver djärvt med andra och står för en väldigt skön "jag vet inte varför jag tycker så men jag gör det i alla fall"-spirit. Det finns flera anledningar till varför han har en facebookgrupp döpt efter sig: Jeremy Clarkson for PM. I just säsong tretton skiner han som mest.

Vilket för mig till den vinkeln jag valt för denna recension. Top Gear har alltid varit ett väldigt vackert program. Det är fantastiskt fotografi, underbara miljöer och klippningen är helt sanslös. Hela produktionen är i världsklass (det råkar också vara världens mest framgångsrika motormagasin så det är lika bra att det lever upp till den standarden). Inför den trettnde säsongen trodde jag att budgeten skulle vara ytterligare lite mindre, det kommer inte att vara så många superbilar som förut och det kommer att oroas en massa för bilfabrikerna. Jag märkte det först i fjärde eller femte avsnittet att de valt att fokusera på bilen som ett teknisk under. Det viset de väljer att undersöka bilarnas förmåga är helt fantastisk. Metaforer mjölkas ut och ibland är de helt obegripliga. Men när de faktiskt ställer bilarna mot varandra och väger pris mot pragmatism, hastighet mot vikt och så vidare, förstår jag varför folk möts upp i grupper för att tala enbart om bilar och inget annat.

Den allra sista bilen de testade var en Aston Martin DB9. Jeremy Clarkson säger som det är: "Vad trodde ni att den var? Den är helt fantastisk!". Han slösar inte tid på att skrika superlativ om en bil vi alla vet är fenomenal och som Top Gear älskar. I inslaget pratas det nästan ingenting. Vi får se bilen köra på vägar, höra musiken och Clarkson meddelar att inom en snar framtid är dessa bilar ett minne blott. De kommer att tillhöra historien och inte tillverkas längre eftersom ingen kan köpa dem. Sedan önskar han oss en godnatt. Inget bombshell, inget "tillbaka till studion". Inte ens ett "POWEEEEEEER!". Bara ett godnatt så att vi förstår att bilindustrin håller på att förändras för alltid.

Jag har precis sett sista delen av årets Torchwood-avsnitt. I år valde de att göra liknande det de valde att göra med Doctor Who; istället för en lång säsong 45 minuter/avsnittet, ett fåtal längre avsnitt som alla hängde samman. I Torchwoods fall var detta fem delar som alla skildrade varsin dag som följde varandra.

Det började för 44 år sedan då en mängd barn kidnappades av någon utomjordisk varelse. År 2009 börjar alla världens barn helt plötsligt att tala unisont och säga "We are coming". Frågan är ju bara vem? Allt eftersom berättelsen fortlöper visas det att detta handlar mer än om bara en utomjording. Fokus ligger på regeringen agerande och hur Torchwood står enat mot en stat som handlar kallhjärtat. Och det är detta som Russel T Davies avsiktligen har gjort till centret i berättelsen.

"I wanted to tell a story in which civilization snaps, in which we turn on ourselves, in which nothing is safe," Davies said. "Plenty of people live like that, on this planet. In this story, it's Britain's turn." (hämtat från denna artikel)

När jag berättade för min ömma moder om handlingen i Torchwood sade hon "typisk science fiction". Hon har kanske rätt men jag har ju aldrig sett mig som någon sf-person. Det jag finner så otroligt fantastiskt med Doctor Who och Torchwood är mänskligheten i manuset. Russel T Davies är en fantastisk manusförfattare och i denna serie hade han hjälp från John Fay och James Moran. Som vanligt är det enkelheten i manuset som är så briljant. Helt fantastiskt.

Skådespelarna sedan: Eve Myles är min älskling. Kai Owen som hennes make Rhys är omöjlig att inte älska numera. Gareth David-Lloyd gör Ianto om möjligt mer loveable och utomordentliga prestationer i birollerna då främst Peter Capaldi som John Frobisher. John Barrowman är "The all American hero" som Captain Jack och det är han som är den mest intressanta i denna miniserie.

Det jag menar med att Torchwood är hemskt är att den i Children of Earth visar mänskligheten från dess sämsta sida. Det som sker i denna serie är det yttersta tecknet på terrorism. Om jag minns rätt sade någon Al-Qaida-ledare, om det till och med var herr Bin laden, att "vi kan kanske inte förstöra västvärlden på egen hand, men vi kan få dem att förstöra sig själva". I Children of Earth ser vi hur mänskligheten ruttnar inifrån, som tydligast porträtterat i Jack när han gör vad han "måste".

I slutet ges vi intrycket att det här är det sista vi kommer att se av Torchwood men Russel Davies försäkrar oss om att det inte är fallet. Tack och lov! Det hintades om en viss Martha Jones i första avsnittet och Mickey vandrar ju numera omkring i rätt universum.

Summan av kardemumman blir ändå: Children of Earth - se den!

Är tio minuter in på Torchwoods femte specialavsnitt Children Of Earth och det är helt... HERREGUD! Det här är bra skit. Riktigt bra skit! Om man jämför med specialavsnitten av Doctor Who som har sänts i år så är det här ljusår (Geddit? Ljusår! Hahahaha!) bättre! Helt fantastiskt spännande. Jag kissar snart på mig av spänning. Och Eve Myles som Gwen; min nya girlcrush. Söt som socker och rolig som sjutton. Helt otroligt bra!

OH MY FRIGGIN' GOD! Att jag glömde att berätta: